Läste Sanna Lundells artikel om förstagångs gravida och deras tankar på framtiden.

Skulle nog säga att vi är typiska nummer 1 och kanske lite ovetandes som nummer 3. Ska bli spännande att se.

Att få barn är världens roligaste kris

Par som är på smällen för första gången är bland de härligaste jag vet att slå mig i slang med. Så oanandes, så bergfast säkra på vad som komma skall, eller totalt neurotiska och livrädda för allt. Oftast tillhör de någon av tre följande kategorier:

1. De där som på fullt allvar tror att livet kommer att fortsätta precis som det var före bebben. Som inte har ställt in safarituren i Krugerparken strax efter förlossningen, som planerar att ta med sig det lilla livet på restauranger och barer och låta bebisen somna under bordet på efterfesten. De ska fortsätta sina heltidskarriärer (amma kan man ju göra på kontoret!) och träna triatlon så fort ungen har kommit ut. 

2. The soon to be-päron med 1 000 frågor och inga svar. Som anar att livets största förändring är i vardande och därför känner att livet är utom kontroll. Därför försöker de förbereda sig enligt konstens alla regler. Flyttar till ett barnvänligt radhus, barnsäkrar ditot enligt konstens alla regler och köper vagn i vecka 10. De är storkonsumenter av profylaxkurser, förlossningslitteratur och mvc-besök och har ställt bebben i kö på dagis innan den blev till. 

3. De som blundar. Som trots att det syns med all önskvärd tydlighet inte riktigt har fattat att de ska bli föräldrar. Som tar det som det kommer och ser helt frågande ut när man undrar om de har köpt bebiskläder, var de tänkt att föda eller om de ska bo kvar i ettan eller byta till större när bebisen kommer.

Själv var jag en kombo av ettan och trean. Totalt aningslös, men ändå fast besluten om att livet skulle rulla på som vanligt. Så här i efterhand kan jag konstatera att det hade varit skönt att ha läst åtminstone någon liten bok. Köpt åtminstone en sparkdräkt. För chocken blev så oerhört massiv. I synnerhet eftersom min etta kom tio veckor för tidigt rakt i famnen på en mamma som aldrig hade hållit i en bebis tidigare.

Babychocken kan man aldrig komma undan. Det blir nämligen aldrig någonsin som man hade tänkt sig. Jobbigare, lättare, härligare, knäppare. Det måste kategori ett och två bara inse. Hur mycket man än har förberett sig så kan man ändå aldrig föreställa sig vad som väntar där på andra sidan förlossningen. Man kan bara inte greppa hur det där lilla livet kommer att ockupera ens känslosfär och att Krugerparken och triatlon kommer att framstå som totalt ointressant när man kan snusa på en baby. Men det är just det som är det härliga. Livets största överraskning. Världens roligaste kris.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Som ni märker så händer det inte mycket här på bloggen och jag beslutat mig för att lägga den på is. Vem vet, kanske jag tinar upp den längre fram när jag har lust och tid. Ni får gärna följa mig på instagram istället där jag har användarnamnet @m...

Ikväll har tisdagsklubben träffats på Kitchen & Table, god mat, gott vin och fantastiskt trevligt sällskap. Vi ses nästa gång tjejer! ...

Jag sitter just nu på Kastrup för att flyga till Tyskland igen. Sa hejdå med en klump i hjärtat till denna underbara tös. Saknar henne och maken så mycket redan. Det är här jag ska spendera några dagar med jobbet Man kan ha det sämre :-) ...

Vilken skön dag vi har haft idag. Myras feber har gått ner men är genomförkyld och hostig så vi har mest myst och tagit det lugnt. Vi har suttit på balkongen i solen och njutit av vårvädret. Helt ljuvligt. Som solen gör under för humöret.. ...

Igår åkte jag till Krusenberg Herrgård för jobbmöte. Vilket fantastiskt fint ställe. När jobbet var slut överraskade chefen med att ha beställt en jättetrevlig vinprovning. Jag har världens bästa jobb :-) Därefter serverades vi en helt u...